I senaste bloggarna ställde jag två påståenden emot varandra som verkar oförenliga: När är det “trädet som vet bäst” och när ska vi beskära som “hjälp till självhjälp”? Ja, det beror på…
Ja, när träd och buskar växer för tätt, blir det förr eller senare för trångt. Vilket kan leda till det skavsår som tydligt syns på apelgrenens undersida i bilden ovan. Då är det för sent att “ta bort korsande grenar” – boven har redan ruttnat och fallit av. Och den skadade grenen, med väl utvecklad röta, behöver kortas i onödan.
Den övre bilden visar en oxbärsbuske med väl fryntlig livslust. Innan skavsåren kommit på plats har man fritt fram att välja vilka grenar man vill offra – till exempel de som hänger ut över gången till höger. “Riv för att få luft och ljus” som man uttryckte det på sextiotalet är en bra regel att ta till vid sådan här grengallring. Och snitten lägger du så nära mark som möjligt. ELLER en bit ut på grenarna..
Som jag skrev senast finns det sätt att använda sig av det faktum att friväxande träd – och buskar och perenner – får en yppigare form. Det innebär att man tidigt får ta bort de omgivande träd/buskar som skulle kunna tvinga ens älsklingstall eller tuija att växa snett. Lika självklart är det att om man tvingar tre rosor eller perukbuskar att växa nära varann, ja då får man EN kropp av alltihop! Vilket är så fiffigt att man nästan svimmar…
Här är det klätterrosen Albertine i äppelrosa som sambor med den mörkare Tuscany superb. Än större effekt får man om de olika sorterna delar färg och inte bara plats.
Vill man i stället få en tydlig form bör man ge växten ifråga mindre konkurrens om livsrummet. Här är det ett gulbladigt gräs som naturligt växer i en prydlig tuva. Om det inte finns högre växter runtom som snor ljus och plats förstås. Enligt en instruktion jag läste för många år sedan i en engelsk trädgårdsbok måste detta gräs placeras i “ytterhörnet” av en plantering. Utan att ha en susning om varför gjorde jag som det stod. Ibland tar det tid innan man får aha-upplevelser…
Man kan också använda sig av olika sorter av samma art eller familj för att skapa förtätning. Här är det en limefärgad perukbuske ihop med grundarten (grönbladig) som skapar ett kompakt effektfullt moln av likartade blad. En bonus med den här sortens täta plantering är att ogräsen får det lite svårare än om man lämnar en meter mellan vardera busken, och formklipper dem i köttbulleform…
Fortsätt gärna lägga in kommentarer på dina aha-upplevelser. Och gå ut och njut av vintrade trädben…
