Ja, vad gör träd egentligen medan de växer? De fyller ut luftrummet omkring sig med stammar, grenar, mindre grenar, ännu mindre grenar, och så pyttesmå grenar. Inte olikt det sätt som våra blodådror sprids i vår kropp, eller hur en flod bygger ett delta på väg mot havet. Och? kanske du undrar. Ja, om det står TVÅ träd i ett luftrum, då gör de samma sak. Fast trängre. I stället för att bli en sparbanksek, knubbig och med låg tyngdpunkt som en sumobrottare, sträcker sig eken uppåt på jakt efter ljuset, och blir mer spolformad och gänglig. Eller bygger kronan ihop med grannträdet… Här, på en åker nära Grimeton, har två träd bestämt sig för att samsas om luftrummet. Eller är det alla tre som gjort en gemensam kronform?

Här är det en björk och en lönn som byggt en krona ihop. Det syns tydligt på lönnen (den högra av de två i mitten av bilden) att den tvingats böja av i en gracil båge åt höger. Det listiga är dock att den snillat sig tillbaka västerut längre upp – för att bibehålla vikten så nära sin mittpunkt som möjligt.

Igår morse fotade jag ett annat av mina kärleksträd, en gigantisk björk precis utanför entrén till visningsträdgården. Jag tror aldrig att den blivit beskuren, den har inga synliga skador, och den är ett praktexempel på hur trädet självt upprätthåller en balans över sitt centrum. Den lågt sittande grenen mot nordost kompenseras genom en lika kraftfull gren åt sydväst. MEN sedan återigen balanseras denna med en motvikt som utjämnar vikten åt sydost, och fyller upp nya outnyttjade luftrum av ljus. Pampigt!

Nu går det ju inte alltid så väl… Troligen blev det här trädet på en tomt i Tvååker angripet av sjukdom, och någon kapade topparna och lämnade resten som en skulptur vid infarten. Eller var det tvärtom sågandet som kom först, och sjukdomsangreppen och döden efteråt?

Träd har ju olika motståndskraft mot angrepp – här är det sälggrenar som knäckts som tändstickor i senaste stormen. Liksom rönn och asp blir de sällan långlivade, och även om de tål mager och vattensjuk jord, finns det väl gränser. Sedan har vi alm- och asksjukan, som förvandlat stora hundraåriga bestånd till hudlösa skelett, och hotar att utrota dessa typiska giganter i kulturlandskapet i hela södra Sverige. Honungsskivling ilag med nån liten skalbagge som sprider svampens sporer gör ett förödande effektivt jobb, som verkar ostoppbart. Det forskarna hoppas på är att de träd som överlever ska vara resistenta, och i sin tur ge ny starkare avkomma.

Håll i er – nu blir det naket!!

Nästa blogg kommer att handla om vad man kan använda den här insikten om träd till… Kommentera gärna DINA idéer!